SPOONIEVERSE

VÄLKOMMEN TILL SPOONIEVERSUM!

Welcome to the Spoonieverse

VÄLKOMMEN TILL SPOONIEVERSUM!

En gång i tiden, när jag var ung och (överdrivet) optimistisk och inte

hade varit sjuk särskilt länge, trodde jag att jag kunde kämpa mig

“tillbaka på rätt spår”. Jag vägrade att tro att jag varken skulle bli

frisk eller få uppleva några fler dagar utan smärta.

Långtidssjuk?

Det visste väl alla att det bara var ett samlingsnamn för latmaskar

och sådana som gav upp för lätt? Som inte iddes slåss för sina liv?

Men åren gick och min kropp blev allt sämre ju fler skov

jag gick igenom. Jag var helt enkelt tvungen att acceptera att det var

något fel på mig. Något som gick långt utöver vad en god natts sömn,

en runda antibiotika eller lite jävlaranamma kan bota.

När min kropp till sist fick nog och tog ut skilsmässa

fick jag gå igenom samma utredning som miljontals (!)

andra skedisar. Jag undersöktes enligt konstens alla regler,

ficl en stor VÄRDELÖS-stämpel i protokollet och förpassades

därefter utan vidare ceremonier till Spoonieversum.

Det stora parallella universumet för de opassliga.

Var hälsade, govänner och främlingar. Så har ännu en månad har gått från våra liv, och vilken månad det har varit! Jag måste erkänna att den här coronavirus-situationen gör att jag känner mig extremt obekväm och jag tvivlar på att isoleringen kommer att ändra på den saken.

Eftersom jag har klassats som “extremt sårbar” [1] har jag fått veta att jag måste hålla mig isolerad under de kommande sex månaderna. Till att börja med. Isolerad, i den här bemärkelsen, innebär att vi [2] inte får lämna huset, inte träffa familj vi inte delar bostad med, inte får gå ut för att träffa någon (eller göra någonting), inga läkarmöten om det är ett nödläge etc. Och beslutet gäller inte bara mig, utan även de som bor med mig.

När jag skrev ner mina nyårslöften, och lovade mig själv att ta mitt stora bloggexperiment på allvar, kunde jag aldrig ens i min vildaste fantasi ha föreställt mig att århundradets pandemi var på väg att skölja över oss. Men jag kan ju säga som så att jag är innerligt tacksam att jag redan hade dragit igång det här bloggexperimentet. Det är tillräckligt stort och tidskrävande för att hålla mig sysselsatt, och hjälpa mig att  stänga av det värsta bullret från media.

Jag behöver bara ta en snabbtitt ut över barrikaderna för att känna en isande skräck. En skräck som hotar att kväva mig varje gång jag tänker på vad som faktiskt händer runt omkring oss just nu. Jag tackar försynen för att jag började flytta hem mina bloggar, för mina konversationer med andra skedisar är så tungsamma och ångestfyllda att jag behöver vila i det monotona webb-byggandet för att hämta mig mellan alla dessa möten.

DET STORA PARALLELLA UNIVERSUMET FÖR DE OPASSLIGA

Det är väl förhållandevis vanligt bland människor som på kort tid tvingas ta till sig, och acceptera, sin nära förestående dödlighet att reagera med ångest och stora, tunga känslouttryck. Annars är döden, såväl vår egen som våra älskades, i regel något vi gärna skjuter ifrån oss in i det sista. Men inte nu. Med coronaviruset kom andra tider. Nu pratar jag dagligen med människor som försöker förhålla sig till sin egen död. En död som, enligt all information vi fått, förefaller vara av en särdeles ångestdrypande natur.

Och här sitter vi nu. Vi brottas med praktikaliteter som att vi inte har tillgång till mat och medicin. Att vi fått våra assistenttimmar neddragna, eller rent av borttagna. Att vi inte kan ta våra barn eller husdjur till parken. Eller att det inte kommer att finnas några sjukhussängar eller syrgasmasker för sådana som oss om vi smittas. Vill vi överleva den här coronapandemin måste vi helt enkelt låsa våra dörrar och hoppas på att såväl leveranskedjor som skedisnätverk kommer att hålla vad som än händer. För annars är vi rostat bröd [3] som vi säger här i Englandet.

Det är inte lätt att få människor som inte själva är, eller lever med, skedisar att förstå allvaret. Och att få människor i andra länder, (*host* Sverige) dit smittan inte nått än, att fatta eller, åtminstone, börja med förberedande säkerhetsåtgärder, är stört jävla omöjligt. Samtidigt ligger jag här och våndas över hur människor jag älskar och bryr mig mycket om går sönder i detta kaos. Nyheterna beträttar bara vad vi redan vet:

      • Det finns ingen plan;
      • Ingen vet exakt hur den här sjukdomen funkar, eller hur vi kan bota dem som smittas;
      • Vi har inga resurser;
      • Vi hade, av oklar orsak, ingen katastrofberedskap; och
      • En skrämmande stor andel av befolkningen är övertygad om att hela pandemin bara är ett påhitt.

Man tar sig för pannan…

Mitt i detta flöde av inga nyheter alls kämpar vi alltså för att ta reda på hur vi ska överleva när vi inte har något att äta. När vi inte kan lämna våra hem för att gå och köpa mat. Och när hyllorna i våra butiker gapar tomma. Så om vi mot förmodan skulle få tag i någon som kan handla något åt oss är sannolikheten att de fått tag i något relativt låg. (Och då har jag inte ens nämnt tillgång till medicin eller sjukvård.)

Samtidigt verkar det där statliga stödet vi opassliga har utlovats (och antagligen kommer att få till slut, även om när och hur ännu är oklart) vara mer än lovligt svåradministrerat. Under tiden bombarderas vi med bilder av dumskallar som protesterar mot “förlusten av sin frihet” och kräver att de ska slippa skydda sig själva och andra från pesten. För allt handlar ju egentligen om 5G och vacciationer.

Suck… Vad vet man? Kanske är det helt enkelt dags för mänskligheten att göra som dinosaurierna en gång… 

Jag är i alla fall glad att jag kan ligga här på mitt Quarterdeck, titta på stjärnorna och föreställa mig hur det kommer att bli när jag äntligen får se mitt lilla apansikte [4] igen. Jag tänker mycket på hur hela den här situationen kommer att påverka honom. Jag tänker på hur ledsen han var när han lämnade mig och hur jag lovade att han skulle få komma hem igen på sportlovet. Och som vi räknade ner dagarna tills vi skulle träffas igen. Sedan fick vi ändra datum till påsk och nu har vi inte ens något datum längre. Hur jag ska kunna berätta för honom att det kanske inte blir förrän nästa år vi ses igen har jag ingen aning om.

Sedan finns det ju, för all del, även en risk att vi inte kommer att ses över huvud taget. Men det samtalet hopppas jag innerligt att vi inte kommer att behöva ha än på många år.

Huvva!

Nåväl, Om du är det minsta bekant med hur Spoonieversum fungerar har jag en liten fråga till dig: Har du tänkt på att det verkar som om det är samma dumskalle som skrev manuset till den här förbaskade pandemin som ansvarade för världsbyggnaden här inne. Jävla arsel! Man får väl glädja sig åt att vi åtminstone har ett modikum av kontroll här i vårt eget universum. Ett sätt att bry oss och ta hand om varandra. Ingen skedis lämnas till sitt eget öde. Vi skickar lappar, sätter upp kedjor, och tar reda på att de vi har omkring oss vet att de inte är ensamma.

Och det var just därför som jag bröt mina egna regler förra veckan och fortsatte med publiceringen av The Spoonieverse istället för det jag hade tänkt att jobba med just nu.

DEPORTATIONEN SOM KOM SOM EN SCHOCK

Spoonieversum ingenmansland

Jag började blogga om min spoonie-upplevelse 2011, efter att jag hade deporterats till det stora parallella universumet för de opassliga. Efter att ha varit sjuk större delen av mitt liv trodde jag nog att jag var beredd på vad som helst, men jag hade verkligen inte en susning om vad som väntade mig. Och resultatet blev att jag fick en av de i särklass största chockerna i mitt liv!

Ibland tror jag att min uppväxt i 70-talets Sverige gjorde mig sårbar på ett sätt de gamla folkhemsbyggarna knappast hade kunnat förutse. Jag var barn i ett samhälle där politikerna ville dig väl oavsett vad du röstade på. Folkhemmet byggdes för oss alla och skyddsnät sattes in som gjorde det möjligt att flyga så högt som vingarna bar. Och gjorde de det, fanns det system på plats även för dylika situationer.

Nej, Sverige var kanske inte så pråligt eller lyxigt på den tiden, men det var vettigt och gav oss en grundläggande trygghet som, i sin tur, gav vårt land en särställning i hela världen. Den svenska modellen var något andra länder såg upp till, studerade och försökte emulera på många områden. Att vara svensk på 70-talet var som att ha på sig ett par bekväma, väl ingångna gamla damskor. Av god kvalitet. Och det är fint det må du tro. Ett land ska vara bekvämt och säkert. En plats där man kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. Sexiga stilettklackar må vara coola att se på, men det är inget man kan lita på att man tar sig hem i när pudersnön täcker den förrädiska blåisen, eller när höststormarna ylar runt knutana. Gamla damskor däremot. Ja, du fattar ju.

Problemet denna uppväxt förde med sig är dock att jag inte har några vidare försvarsmekanismer som varnar mig när det inte längre finns några skyddsnät. Eller när systemen som omger oss är direkt skadliga. Det är som om jag har en acannings-station i mitt huvud där operatören bara vägrar att tro att en regering, eller någon enskild tjänsteman, skulle kunna vara falsk. Eller värre, ondskedull. Jag kan verkligen vara ett typiskt sött sommarbarn ibland… 😇

När jag kraschade in i Spoonieversum efter att min deportering verkställts blev jag chockad när jag insåg att det inte fanns något säkerhetssystem där. Inte ett enda. Jag satt bokstavligt talat fast i min säng och visste alltfär väl att min kropp inte fungerade = att jag inte tjänade några pengar = att jag stod inför ekonomisk ruin = att jag snart skulle förlora taket över mina barns huvuden och inte ha någon mat att stoppa i deras magar. Och hur jag än googlade, ringde, skrev och letade fanns det ingen, i-n-g-e-n, som kunde tala om för mig vad jag skulle göra! Hur jag skulle kunna få hjälp.

Till slut var det två skedisvänner från norra England, och en älskad partners generositet och hårda arbete, som såg till att vi tog oss igenom den där perioden. Jag fick inget stöd från någon officiell instans eller enhet, och det tog nästan ett helt år innan allt pappersvändande hade klarats av och jag fick det brev jag minst av allt hade räknat med att få. Det som i stort sett sa tack och adjö. Ring inte oss så ringger vi inte dig heller. Jag hade officiellt klassats som handikappad och placerats i en grupp för funktionshindrade samhället gett upp hoppet om. Inte precis vad jag ville, men det är en annan historia.

Ur all den frustration, sorg, shock, ilska och hopplöshet jag upplevde under det år jag förlorade min ställning som samhällsnyttig medborgare föddes Spoonieversum-bloggen. Den var väl, i någon mån, min Fenix. Ur askan av det som varit mitt liv föddes den för att försöka förhindra att någon annan skulle behöva gå igenom allt det jag fick utstå ensam. Det är inte vårt sätt i skediskretsar att lämna någon efter oss, men vi kan barra hjälpa om vi känner till att du finns. Och där hoppades jag att The Spoonieverse skulle kunna åstadkomma något som Evalena Styf aldrig någonsin kan. Att bli ett namn som folk kan komma ihåg. Att nå ut till de vi inte känner och låta dem veta att vi finns, att vi bryr oss och att vi kan hjälpa till.  

Jag hoppades kunna trösta någon annan där jag själv fått famla runt i hopplöshet. Och jag hoppades att jag skulle kunna få fler skedisar att lägga sina röster till min. Att vi tillsammans skulle kunna rädda någon från det mardrömslika ingenmandsland de dumpar dig i efter att du har stämplats som värdelös.

DEPORTATIONEN SOM KOM SOM EN SCHOCK

Börja blogga

Nu är Spoonieverse-bloggen (halv)öppen, om än långt ifrån färdig. Därmed har vi nu tillgång till fem olika områden här på Resilience. Mitt arbete är långt ifrån färdigt, men nu känns det inte ens som arbete längre. Allt jag gör nu är ju så himla roligt eftersom jag kan se skillnaden minsta lilla insats gör med mina egna ögon.

Tack för att du kom hit idag. Jag fillar verkligen att ha besökare här och funderar på att sätta upp en speciell anslagstavla så att du kan hjälpa mig att upptäcka saker som behöver fixas.

Skulle du vilja hjälpa mig med båt/blogg/byggandet?

Vem vet, om vårt samarbete fungerar kanske jag rent av befordrar dig till min däckhand eller styrman innan vi tar med vår sköna dam ut på de sju haven … 😝

Righteehoo, min vän. Följ gärna länkarna här på sidan om du vill kolla in den nya webbplatsen. Det finns i dagens läge ingen svensk version av Spoonieversum-bloggen, men av åtkomstskäl kommer den att få både ljud- och lättläsarversioner av varje inlägg som laddas upp.

Men om det ska bli något av de planerna måste jag se till att få upp rumpan i riggen igen snarast möjligt. Så med det säger jag tack å hej för denna gång.

Cheerio, sailor!

Stora kramar,

// Evalena 🖤🏴‍☠️

PSSST!

    1. Extremt sårbar är en stämpel vår regering har satt på undertecknad och de av mina skedis-syskon vars möjlighet att överleva en släng av COVID -19 bedömts vara ytterst osannolik.
    2. Vi, i det här avseendet, är alltså de skedisar som regeringsbeslutet jag talar om ovan avser.  
    3. Toast, d.v.s. rostat bröd, säger vi på engelsk slang om något som är förstört eller bortom all räddning. I’m toast. It’s toast.  
    4. Apansikte, eller Monkey Face, är ett av de många smeknam jag använder för att tala med, och om, mitt kära barnbarn. Han bodde här med mig innan Brexit fick tre av mina vuxna barn att dra upp bopålarna och fly till Sverige.
Evalena Styf
M/S Resilience

After 25 years of anonymous blogging on a number of free platforms, Evalena Styf decided to go pro and put all of her writings on a private wall. In her personal blog, she primarily writes about personal and professional development; about living the dream; and about how to keep on living and loving when everything seems to be falling apart.

Using her knack for storytelling, Evalena dives into a sea of personal and professional experiences to bring a wide range of difficult and diverse topics to the surface. Get onboard and let’s talk about funkophobia, social exclusion, chafing societal norms, mental & physical health issues, racism, poverty, identity, creativity, nerdiness, lusting for life and longing for death.

FINISHED READING? WHAT WOULD YOU LIKE TO DO NEXT?

VILL DU PRATA?

Har du, eller någon du känner, besökt Spoonieversum?

Idag har vi pratat om funktionshinder och faktumet att min engelska funkisblogg, The Spoonieverse, lade ut landgången förra veckan (25e Mars). Har du några erfarenheter av funkisliv, funkisar, funkofobi o.s.v.? Glid in i något av mina kommentarsfält och låt oss prata om saken.

Kom ihåg att skriva ANONYMT först av allt om du inte vill att din kommentar ska synas på bloggen. 

VILL DU HJÄLPA TILL?

I talk a lot about myself and my life in this blog, but I’d love to get to know something about you too. If you have a minute, please slide into my comment sections and let me know something. Tell me what you thought of the article you just read, ask me anything, and let me know if there’s something else you’d like me to write about. If you don’t want your response to show up on the site, just start your message with the word ANONYMOUS and it will be our secret.

The number of people reading, following, liking, sharing and commenting is tracked by google and other search engines. The more engagement my blog creates the higher my chances of being promoted when people are looking for something online. And this is, of course, like the holy graal for professional bloggers.

If you’d like to give me a hand and help me grow my blog, I would greatly appreciate it if you could share (and like) my posts online. Use the buttons below to share this post and link back to my blog from pinterest, facebook, twitter, linkedin, whatsapp etc. If you tag me when you do, I’ll do my best to stop by and say thanks.

If you want to share posts or quote parts of them in other contexts, remember to add me as the source and make sure you include my name, the title of the article, where and when it was published. Here is an example of what this could look like:

Styf, Evalena. 2020. Article Title. Quarterdeck. [Blog] 1 januari. http://styf.co.uk/YYYY/MM/DD/title-of-article/ (Accessed YYYY-MM-DD).

Another way you can help me grow is to follow me online and like-share-comment whenever you see an update from me.  I have several accounts, as you can see in my linktree, but my main accounts in English are Evalena Styf on facebook, Evalena  Styf on instagram and Evalena Styf on twitter.

My pinterest account features a wide range of boards covering all sorts of topics from Arts & Crafts to Zoom calls. I will also be posting a new pin every time I upload a new post. You'll find it at Evalena Styf on pinterest.

My Monthly Missive, aka a newsletter, will be rolled out in 2021. Sign up now to make sure you won’t miss out and to secure your special gift that I’ll be sending out to each subscriber who signed up before the launch date. Signing up is lemon squeezy – all you need to do is to put your first name and email address into this form.

Would you like to read more blogs in English (or Swedish)? If that’s a yes you’re in for a treat! On top of the Ship's Log here on the Quarterdeck, I have two personal blogs (All of Me in English and Hello Kära Gamla Sverige in Swedish) and a number of special interest blogs you might like. I will keep moving them over here and add new links as they materialise. 

 

You can find links to the blogs that are currently available at the very bottom of the right hand side column. If you want to know more about them before you check tham out, you can have a look at this blog family tree.

I’ve been an amateur blogger for just over 25 years now and I have learned a lot (about a lot of things!) over the years. Like the fact that one of my most frequently asked questions is how you can support me and help keep my posts coming.

As I transition into professional blogging, I’ll happily accept any offer of help and support to get wind in my sails. Most of all, I need help growing this blog. I’m well aware of the difficulty getting blog portal readers to tag along to a private domain, but with your help we may be able to grow the numbers enough for google and the other search engines to recognise me. And that is something of a requirement for pro bloggers. It’s a “without google’s spotlight you don’t exist” kinda thing.

When you read, share, like, comment, follow and subscribe, you make me ridiculously happy and grateful. A frame of mind that makes me work harder, which in turn means I churn out more blog posts. Winner, winner chicken dinner! =)

VILL DU LÄSA MER?

WELCOME TO THE SPOONIEVERSE
WHAT DREAMS DO YOU DREAM OF REALISING IN YOUR LIFE?
THUS THE COUNTDOWN TO THE BIG REVEAL BEGINS…
And now the end is near
AND NOW THE END IS NEAR… (BUT I AIN’T GOING NEAR NO CURTAINS!)
HAPPY NEW YEAR AND WELCOME TO THE 20’S! NOW WHAT DO WE DO?