VÄXTHUSET COACHING

MEN DRA MIG BAKLÄNGES!

Men dra mig baklänges!

Va?

Är vi redan här igen?

Men dra mig baklänges, det hade jag då inte på min bingobricka!

Vet du vad det betyder?

Det betyder att det börjar ta form det här skrytbygget jag ägnar mig åt.

I smyg.

Än så länge är det bara du och jag som har vet hur det ser ut här.

Och än så länge är det bara jag som vet hur det ska bli.

Det känns fortfarande lika busigt att jag sitter ligger på en sådan hemlis.

De senaste två veckorna har allt gått som på räls och nu är även stommen till coachningskabinerna uppe. Plötsligt har jag fler nya väggar och med nya väggar kommer mer vita utrymmen. (Och vita utrymmen får, som du kanske vet, mina fingrar att vibrera av skrivklåda.)

Jag ligger och tittar på allt det vita och känner att jag blir ding om jag inte får skriva någonting. Vilket osökt får mig att tänka på Täppas och på hur ofta man ser att någon skrivit “först” (eller “first”) i kommentarsfälten på nätet. Tänk om de som gör sånt lider av samma slags skrivklåda som jag? Tänk om taggarna med sina sprayfärger… Och toaklottrarna…

Nej, fy gröne, den tanken klarar jag inte riktigt av att handskas med just nu. Jag blir vid min läst istället och konstaterar att jag låtit ännu ett litet inlägg sitta kvar som en liten hälsning till eventuella smygbesökare. Och det är knappt så jag kan hålla mig för skratt när jag tänker på hur självklart det här känns.

Jag är så galet glad när jag ligger här och skriver. Det är i sig lite märkligt, eftersom det än så länge handlar om ett skrivande som egentligen bara fyller två funktioner (att visualisera och testa), men som ändå fyller mig med så mycket glädje och förväntan. Jag hade nog räknat med att det skulle komma att kännas så när det började bli dags att hålla därrarna halvöppna och bjuda in lite folk. Att få känna den där pulsökningen redan nu känns som en ynnest.

Som att jag är på väg mot någonting som nog kommer att bli bra.

Mitt i all denna oväntade glädje njuter jag också av att få ha allt detta för mig själv. Än så länge sitter mina små inlägg olästa på väggar som ingen har hört talas om. Ändå är jag helt övertygad om att de så småningom kommer att hitta sina läsare. Jag tror att det finns en publik såväl för små nonsensmeddelanden om nådda milstolpar, som för texter om nattliga samtal med imaginära musor och faktabeserat innehåll. Och min dröm är att de som går ombord på min skuta ska få tillgång till allt det och mer därtill. Om det nu kommer någon och det inte bara är något jag inbillar mig.

Men vet du? Faktum är att det inte spelar någon roll.

Det spelar ingen roll om någon hittar hit eller inte. Eller om denna någon kommer att gilla min skapelse. Tjusningen med detta projekt är att jag gör det för min egen skull. Hittills har jag hållit på i två år och varje dag gör jag så mycket som kroppen (eller hjärnan) tillåter (d.v.s. väldigt lite) på ett bygge som betyder mer för mig än något annat jobb jag gjort. Två hela år och ändå räknar jag med att det kommer att ta minst lika länge innan det kan bli tal om någon sjösättning eller jungfruresa. Det är med andra ord en rejäl investering jag gör här, om än inte ekonomiskt så såväl tids- som känslomässigt.

Men jag känner ingen oro. Ingen rädsla för att misslyckas.

Det var inte längtan efter erkännande som låg till grund för mitt galna nyårslöfte, utan en vilja att skapa en plattform för min egen röst. En längtan att få berätta min historia själv. Och en dröm om att få skapa ett utrymme där mina barnbarn kan få möta och lära känna mig.

Målet är alltså nått om jag lyckas göra allt det jag skrev ned i min projektplan, så det är helt okej om inte en kotte hittar hit. Men det är klart att jag skulle bli glad om mitt arbete blir till glädje eller nytta för någon annan. Självfallet skulle jag känna enorm tacksamhet om mina kunskaper och erfarenheter kunde vara någon annan till tröst eller nytta. Och visst skulle jag känna oändlig stolthet om mina ord gav någon annan mod, kraft eller styrka att våga leva sitt liv på sina egna villkor.

Att få vara andra till nytta har varit själva kärnan i hela min existens, så visst spelar det roll om det jag gör betyder något.

Men det är stor skillnad mellan att göra något som är viktigt för någon annan och att göra något som är viktigt för en själv som även kan komma andra till nytta. Jag tror som sagt att mina texter kommer att hitta sin publik, men det är inte det primära syftet med detta skeppsbygge och däri ligger en sällsam frihet. En nyvunnen kraft som jag inte ens visste att den fattats mig.

Så, vad för slags hemlisar eller ledtrådar har jag sprinklat omkring mig idag då? Det är väl rätt uppenbart att jag känner mig lite mallig över att ha stommen till ännu en mötesplats uppe. Liksom över att jag lyckats nåla upp ännu en liten text någonstans där du kan hitta den om du så vill. Utöver det kan jag väl också säga att jag nu lyckats resa stommen till tre, eller fyra om vi räknar med quarterdäck, av de gemensamma utrymmena på mitt fartyg.

Det är så klart långt kvar än, men jämarns vad det känns bra att kunna se de framsteg man gör.

Att jag kan ligga här i min säng och pyssla med något som får mig att känna att jag gör något, att jag fortfarande har något av värde, är en sådan ynnest. Jag ligger här och växlar mellan att bygga webbsidestommar, redigera gamla taxter och att, som nu, samtala med dig min käre vän om hur arbetet med mitt gamla nyårslöfte fortskrider. Jag ser fram emot den dagen då vi kan bjuda in folk och låta dem se sig omkring, men just nu känns det väldigt fint att detta är vår hemlighet.

Din och min.

Hur långt har vi kommit i berättelsen om nyårslöftet nu? Har jag berättat att All of Me, väggen där jag spikade upp mitt allra första inlägg, är en alldeles ny blogg? Eller att domänen som bloggen vilar på är den allra äldsta i mitt stall? Jag köpte den för sådär en 20 år sedan och den har varit en riktig trotjänare sedan dess. Men om jag ska vara ärlig hade jag inte tänkt ta med henne ombord när jag började skissa på den här skutan. Men så hände något märkligt.

För ett tag sedan kollade jag lite på linktree för att försöka förstå varför i hela friden folk använder den tjänsten och se om jag kunde komma på ett bättre alternativ. (Svar: Jag skulle lägga upp en samlingssida på min egen domän istället för att använda en billig prefabmodell vars utseende jag inte har någon kontroll över.)

Jag hade nog trasslat in mig lite i mina tankar på fula linktrees när jag fick en sådan där AHA-upplevelse som jag vill minnas att jag brukade ha rätt många av i mitt tidigare liv som samhällsnyttig invånare.

Plötsligt såg jag mitt lilla nyårslöftesprjojekt framför mig och det var inte längre något maskineri jag jobbade på, utan en vacker julgran som skulle delta i någon slags julgranarnas Miss Universe! Min var den vackraste “Scandi style”-gran, med kottar och allt, du kan tänka dig och jag var helt hänförd av dess strålglans. Ända tills något slags fasansfullt naglarna-på-svarta-tavlan-oljud signalerade att mitt bidrag hade diskvalificerats. Jag hade glömt att sätta en stjärna i toppen och utan stjärna blir det ju ingen jul.

Det vet väl varenda svensk?

Jag trillade ur den där mardrömmen med en känsla av att mitt undermedvetna hade försökt säga något till mig. Något viktigt jag varit på väg att missa.

En julgran behöver en stjärna i toppen liksom ett skepp behöver en kommandobrygga och ett plan behöver en cockpit. Jag hade varit så upptagen med att bygga de olika grenarna på min gran att jag glömt bort att det är stammen som håller ihop det hela. Stammen i vars topp stjärnan ska sitta som en slags skapelsens krona. Stammen jag själv drivit upp från ett litet frö och som jag nu varit på väg att förbigå. Hon förtjänade bättre, så jag tog mig en titt på mina ritningar igen och såg vad jag missat.

Gör om gör rätt, liksom.

Och detta är ytterligare en anledning till mitt hemlighetsmakeri. Självfallet kommer jag så småningom att visa upp mitt bygge för allmänheten, men först vill jag att hela stommen och alla rumsindelningar ska vara klara. Det är så otroligt mycket som kan gå fel så här i början och jag vill kunna göra ändringar och prova olika lösningar i lugn och ro utan att förvirra folk mer än nödvändigt.

Snart nog räknar jag med att hala ut landgången och välkomna folk ombord, men när den dagen kommer vill jag känna mig säker på att det bara är smärre ändringar som kan bli aktuella. Folk får gärna se på när jag målar och möblerar, svär och klantar mig.

Ha! Nu har jag pratat en massa utan att säga särskilt mycket igen. Kanske har jag släppt en till ledtråd och skvallrat en smula om Den Stora Planen, men någon tydlig bild har du inte fått än. Det är nästan som ett litet spel det här.

Jag gillart!

Precis som jag gillar att du tittade in trots att jag är en tråkmåns som mest pysslar på med mitt. Att vara hemlighetsfull och försköka skydda mitt lilla projekt är väldigt viktigt för mig, men jag vill att du ska veta att jag värdesätter din tid och din närvaro.

Om du vill veta mer om vad som hänt de senaste dagarna föreslår jag att du följer ledtrådarna från skeppsloggen och går och läser meddelandet jag postat vid coachningskabinerna.

Om du dessutom har tid och lust att lämna en liten kommentar blir jag väldigt glad. Det hjälper mig på traven och talar om för google och andra sökmotorer att jag finns. Och sånt är ju väldigt viktig på interwebben.

Tack för titten, min vän!

Nu måste jag återgå till mitt arbete om vi ska få någon anledning att mötas här igen framöver. Till dess önskar jag dig allt gott och hoppas att vi ses snart igen.

Pussåkram,

//Evalena x

VILL DU HÖRA EN HEMLIS? ELLER KANSKE TRE?

TJOHOO! Idag börjar nedräkningen på allvar!
And now the end is near
JA NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT (MEN IN I HIMLEN GÅR JAG DÅ INTE!)
GOTT NYTT ÅR MIN VÄN OCH VÄLKOMMEN TILL 20-TALET! VAD GÖR VI NU DÅ?