HELLO KÄRA GAMLA SVERIGE

VILL DU HÖRA EN HEMLIS?

Vill du höra en hemlis?
Psst! Vill du höra en hemlis?

Psst!

Vill du höra en hemlis?

Åh, vad kul!

Då ska jag berätta vad jag gjort den här veckan.

Ja, jag vet att jag inte borde. Att det är alldeles för tidigt. Men det här är så kul att jag inte kan hålla mig!

Efter två års planerande och förberedelser har jag äntligen kommit till en punkt där jag kan få börja bygga! Inte bara tänka på hur det kommer att bli medan jag pular med tabeller, läser på om vad som funkar bäst och skaffar de verktyg jag kommer att behöva.

Nu kan jag få sätta händerna I arbete och se min skapelse växa fram.

Det är få upplevelser I livet som kan mäta sig med känslan av att se något man skapat.

Jag kan inte berätta exakt vad det är jag hållit på med så här länge, men jag kan I alla fall ge dig några ledtrådar. 1) Det är ett projekt som kräver en himla massa av skrivande, redigerande och grafisk design. 2) Det har med nyårslöften att göra och det var väl därför jag blev lite sentimental under nyårsnatten och berättade en del för min imaginära kompanjon som gärna ville höra en hemlis eller två.

Jo, jag fattar att ingen av de där två ledtrådarna var särskilt hjälpsamma. Men det finns kanske en sak till jag kan avslöja. Precis som jag ligger här och skriver denna lilla text bara för att jag kan, och för att det är så himla kul att få skriva bara för skrivandets skull, så skrev jag ner vad vi pratade om. Jag arkiverade mina funderingar.

Arkiverade?

Ja, arkiverade. Det är en av mina mest djuprotade vanor. Jag sparade texten jag skrev ner och postade den på min sprillans nygamla blogg, Hello Kära Gamla Sverige. Det har ju blivit min samlingsplats för all möjlig information om mig själv, så jag tyckte att den passade bra där.

Men vet du! Jag har en hemlis till!

Jag blev så galet glad och uppspelt av att få skriva den där texten att jag omedelbart började skriva på en fortsättning. Det blev en mer lågmält trumpen nyårsbetraktelse där jag funderade över vad det här året kan tänkas ställa till med. 2019 var ett riktigt skruttår som gjorde mig riktigt ledsen ända in i hjärteroten, och jag känner mig inte särskilt övertygad om att det här året kommer att bli bättre. Ingen upplyftande läsning direkt, men jag tror det är viktigt att vi pratar om det som är svårt.

Livet är svårt. Och vackert och utmanande och alldeles underbart. Men ibland är det tungt, ensamt och riktigt jäkla eländigt att leva. Och det är kanske bra att vi får uppleva det med så att vi kan njuta fullt ut av de fina dagarna.

Det känns fint att tänka så, tycker jag.

Jahaja, då har vi alltså betat av årets första vecka redan. Jag kan berätta att jag känner mig lite mallig, för jag har lyckats jobba på med mitt sisyfosprojekt. Nästan inget av det jag gör just nu är synligt, tyvärr, men jag tröstar mig med att det ör som att bygga hus. Man måste ha en bra grund och stomme. Det är inget som kommer att synas, men fuskar man med förarbetet kan det stå en dyrt; så man får gno på helt enkelt och tänka på hur bra det kommer att bli när man är färdig.

Jag har svart bälte i att skriva korvtabeller (tack, Barbro Lindgren, för detta underbara ord!) och det är extra fördelaktigt när man jobbar med osynligt tråkgöra. Just nu är det bara det växande antalet bockar på min göralista som talar om för mig att det går framåt och att maskineriet faktiskt håller på att ta form. Trots att jag inte kan se det.

Och på tal om bockar och göralistor är det hög tid att jag återgår till mitt pulande igen. Jag lämnar det här lilla inlägget som en liten ledtråd för eventuella besökare. Att ha ett inlägg uppe hjälper mig att se hur det kan komma att se ut här inne och det får mig att känna mig som om jag kommit lite närmare mitt mitt mål.

Vinn – vinn helt enkelt.

Om du av någon anledning råkade trilla in här, tog dig tid att läsa den här texten och fortfarande vill veta mer om vad det är för hemlis jag håller på med har jag lämnat några länkar också. De tar dig till min blogg där du kan läsa de där två nyårsinläggen jag talade om. Om du har tid kanske du kan skriva en liten hälsning i kommentarsfältet här nedanför. Då blir jag glad och google och andra sökmotorer får ett litet bevis på att jag finns. Och sånt är ju viktigt nuförtiden.

Okej, nu loggar jag ut för den här gången, men vad vet man. Jag kanske tittar in och lämnar lite mer ledtrådar, eller berättar lite fler hemlisar, om några veckor (eller månader). Håll ett öga på den här sidan så får vi se vad som händer.

Tack för att du tittade in! Jag ser dig och jag uppskattar att du kom.

Kram och hej!

//Evalena x

VILL DU HÖRA EN HEMLIS? ELLER KANSKE TVÅ?

And now the end is near
JA NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT (MEN IN I HIMLEN GÅR JAG DÅ INTE!)
GOTT NYTT ÅR MIN VÄN OCH VÄLKOMMEN TILL 20-TALET! VAD GÖR VI NU DÅ?